|
Ett hednatempel:
År 2001 fann
man resterna av ett märkligt hus. Det påträffades på ett område med tjocka
kulturlager söder om kyrkan, där man även gjort väldigt intressanta
detektorfynd av hög kvalitet. Huset har med anledning av sin ovanliga
konstruktion och sina exceptionella fynd tolkats som att ha haft en
ceremoniell funktion. Huset etablerades under romersk järnålder, troligen
omkring 200 e.Kr., och har renoverats flera gånger på samma plats fram
till då den sista fasen av huset fick sitt slut i tidig vikingatid.
Sju faser av nästan identiska hus har dokumenterats genom utgrävning. Det
fanns en företrädare, ett långhus, som hittades under det äldsta
stavhusets golvlager. Långhuset kan möjligen ha varit i bruk under tidig
romersk järnålder, men det kan också finnas ett samband med artefakter
daterade till förromersk järnålder som är funna i yngre fyllnadslager. Det
finns även spår efter en efterföljare. Ett yngre hus blev uppfört när det
sista stavkonstruerade huset revs under tidig vikingatid. Byggnadens långa
kontinuitet genom århundraden utan spår av att ha brunnit, kan reflektera
det stabila samhället och platsens betydelse. Det var en monumental hög
timrad byggnad med en konstruktion liknande den hos en stavkyrka.
Eldstaden fanns mitt i byggnaden.
De tre öppningarna
i huset skiljer sig från mönstret om hur öppningar vanligen kan vara
placerade i hus från järnåldern. Huvudingångarna eller de vanligen
motsatta öppningarna återfanns inte här i mitten av huset, utan de
nord-sydliga öppningarna är istället placerade i husets västra del. Dessa
två öppningar verkar ha varit de mest betydande. Den sydvästra öppningen
har en mer framträdande konstruktion, och en fyndkoncentration nära den
nordvästra öppningen kan indikera att detta var en viktig ceremoniell del
av huset. Flera fynd har påträffats i huset, i stolphålsfyllningarna, i
väggrännorna och i de nära omgivningarna. En del fynd har varit av en
väldigt speciell karaktär. Till exempel: en glasskål och en bägare
påträffades tillsammans deponerade under ett golvlager, över hundra
guldgubbar har hittats främst i stolphålsfyllningar och i väggrännor,
dörringar, glasskärvor, keramikskärvor, spikar, vikingatida kamfragment,
ett keramikkärl, en arabisk dirhem, guldföremål, guld som råmaterial och
deponerade vapen. Fynd visar att det troligen förekom en produktion av
ädelmetallföremål nära huset. Utgrävningen av det unika huset avslutades
2004.
Några av fynden:
Glasskålen
och bägaren
påträffades
med hjälp av metalldetektor, deponerade under ett golv söder om den
centrala eldstaden. Man tog hela jordstycket med fynden in till
konserveringsavdelningen för att på så sätt undvika att skada föremålen.
Efter det att bägaren separerats från jordstycket, hade konservatorn
gällande glasskålen en svår uppgift framför sig i flera månader, eftersom
jordtrycket skadat den. Skålen mäter 165 mm i diameter från kant till
kant, är 97 mm hög och dekorationen på det övre lagret är influerat av
växtmönster. En produktion av glasföremål under järnåldern i Skandinavien
är ännu inte känd. De kom istället till Skandinavien som importföremål
från romersk järnålder och framåt. Glasbägare, glasskålar och andra
dryckesserviser var en exklusiv import som på så vis kunde manifestera
makt och rikedom hos järnålderns elit. Skålen och bägaren som påträffats i
Uppåkra tolkas som högstatusföremål, tillhörande en elit. Skålens ursprung
är troligtvis sydöstra Europa, regionen kring Svarta havet, och ett
nätverk av varuväxling gjorde att den slutligen kom till Uppåkra. Den kan
ha tillverkats under 400-talet.
Bägaren är ca 165 mm hög. Den har en bas gjord av koppar, en fot av silver
och dekoren består av profilerade silverband och tunna guldband med
instämplat mönster. Det är möjligt att bägarens bas, med anledning av dess
form, kan vara äldre än de dekorerade banden. Guldbanden med instämplat
mönster kan enligt stilistiska tolkningar troligen tillhöra en
sydskandinavisk tradition, och är daterade till senare delen av 400-talet
eller omkring år 500 e.Kr. Gällande metallurgi finns det fynd i Uppåkra
som tyder på att väldigt skickliga hantverkare hade permanenta verkstäder
på platsen från folkvandringstid och framåt. Bägarens guldband med
instämplat mönster och guldgubbarna är tillverkade med samma teknik. Man
har hittat tillverkningsstämplar som använts till att göra guldgubbar, och
detta visar att det på boplatsen fanns den teknik och den kunskap som
krävdes för att tillverka de instämplade guldbanden.
Före utgrävningen av ceremonihuset, hade man genom metalldetektorsökningar
1997 och 1998 funnit två
guldgubbar
och två tillverkningsstämplar. När utgrävningen av ceremonihuset var
avslutad, var resultatet 120 guldgubbar och tre tillverkningsstämplar
funna främst i fyllningen till stolphål och väggrännor. 115 av dessa
figurer är stämplade. Resten är individuellt tillverkade med klippta
kanter som följer figurernas konturer. Majoriteten av motiven består av en
enskild individ, man eller kvinna. Men det finns några guldgubbar där både
en man och en kvinna är avbildade tillsammans. Guldgubbarna är alla
väldigt små och väldigt tunna. De kan variera från 9 till 26 mm i höjd,
och alla 122 figurerna tillsammans väger inte mer än 10-20 gram.
Forskningen gällande guldgubbarna från Uppåkra och även från andra platser
i Skandinavien analyserar till exempel olika kännetecken (frisyr, klädsel,
gester, mm) och olika attribut (svärd, halsring, halsband, bälte,
dryckeshorn, mm). Då kan det vara möjligt att identifiera regionala
mönster, stämpelidentiska figurer och även figurer som kan vara
avbildningar av gudar. Materialet visar att det finns stämpellänkar mellan
Uppåkra och Bornholm, Själland (Toftegården) och Fyn (Lundeborg). Det
finns guldgubbar från Uppåkra och Bornholm som är stämpelidentiska, och
övergripande gällande materialet så uppvisar figurerna från Uppåkra många
likheter med figurerna från Bornholm. Materialet från Bornholm är
exceptionellt då man här funnit ca 2400 guldgubbar. Tor, Oden och möjligen
även Frej är gudar som kan ses avbildade på guldgubbar från Uppåkra.
Tolkningen är att guldgubbarna troligen har haft en symbolisk funktion som
en form av offer i ceremonihusets kontext, och de kan ibland hänvisas till
som tempelpengar. Man har funnit koncentrationer av guldgubbar i den
nordvästra stolphålsfyllningen, och i väggrännan öster om den norra
ingången. Möjligen kan detta område ha varit en viktig cremoniell del av
huset. Guldgubbarna kan ha deponerats direkt i fyllningen, eller kanske
först ha suttit fästa uppe på en stolpe och sedan deponerats vid en
renovering då man bytt ut stolpen. Det finns svårigheter gällande
guldgubbarnas datering, men de har troligtvis blivit deponerade under
folkvandringstid och vendeltid.
Deponerade vapen och krigsutrustning:
Genom
utgrävningar, ytavsökningar och metalldetektorsökningar har man över hela
boplatsen funnit flera fynd av vapen och annan krigsutrustning. Fynd i
omgivningarna kring ceremonihuset indikerar att detta var en kultiskt
betydande plats inom själva boplatsområdet. En stor koncentration
innehållande ca 300 föremål påträffades ca 25 meter norr om ceremonihuset.
Här fann man deponerad krigsutrustning med ett stort antal lans- och
spjutspetsar. 110 lans- och spjutspetsar av totalt 136 har kunnat dateras
och visar en spridning i tid från strax efter Kristi födelse, fram till
mitten på 500-talet. Detta är en ovanlig kronologisk spridning jämfört med
andra depositioner med liknande utrustning. Föremålen kan ha nedlagts vid
olika tillfällen eller ha blivit samlade någonstans för att senare bli
nedlagda i både större och mindre depositioner. Många av lans- och
spjutspetsarna har blivit medvetet böjda före nedläggelsen, och annan
utrustning visar också spår av åverkan och förstörelse. I denna stora
föremålskoncentration fann man även slungstenar, pilspetsar, sköldbucklor,
sköldhandtag, skelettdelar, föremål som inte kan tolkas som
krigsutrustning och föremål som tyvärr inte kunde identifieras. Mindre
depositioner har troligtvis även ägt rum i området kring ceremonihuset.
Det finns flera fynd: lans- och spjutspetsar, en ögonbrynsbåge, två grisar
som troligen fungerat som beslag, en svärdsknapp med inlagt guld och
silver, en del av ett svärdshandtag med guld och granater, och två beslag
som kan ha suttit fästa på en svärdsskida. Det är möjligt att den vackra
ögonbrynsbågen och de två grisarna en gång satt fästa på samma hjälm,
eftersom man fann dem så nära varandra. I Uppåkra är föremålen nedlagda i
torr mark och detta är ett ovanligt fenomen. Depositionerna tolkas som
offer till gudarna och var ett sätt att kommunicera med dem. Offrandet var
vanligt förekommande i det dåtida samhället, men förekom då oftast i våta
miljöer som mossar, sjöar, floder och andra vattendrag. På sådana platser
har man gjort flera fynd av krigsutrustning och vapen. Gullåkra mosse
ligger inte lång från Uppåkra, och föremål som man funnit här tyder på att
mossen användes till offer. Kanske representerar Uppåkra en
traditionsförändring, från offer i våta miljöer som mossar, sjöar och
floder, till offer inom boplatsområdet i torr mark. I Uppåkra fortsatte
man att deponera lans- och spjutspetsar efter det att man upphört med
liknande offer i danska mossar. Krigsutrustningen och de vapnen som
offrades i Uppåkra kan ha använts till försvar, men det mest troliga är
att de var ett byte som togs med hem efter krigskampanjer eller
sammandrabbningar. Vapen och en del av utrustningen blev rituellt böjda
och förstörda för att sedan grävas ned. Historiska källor som Tacitus och
Orosius skrev om de germanska stammarna och deras sed att förstöra
fiendernas utrustning. Det stora antalet lans- och spjutspetsar som man
funnit i Uppåkra kan möjligen även antyda att det på platsen fanns en
Odenkult.
 Slide
show
|
Kapitel
3
