A
Staffanstorp av Sara & Lucia
Staffanstorps kommun etablerades genom sammanslagningen av de tolv socknarna Bjällerup, Brågarp, Esarp, Flackarp, Görslöv, Knästorp, Kyrkheddinge, Mölleberga, Nevishög, Särslöv, Tottarp och Uppåkra. Vid sammanslagningen fanns det 5 800 invånare i kommunen.
Byarnas namn kan vara till hjälp när man försöker ta reda på hur gamla byarna är. De äldsta har namn som slutar på –by, -inge, -hög, -löv, -lösa.

Staffanstorps kommun har elva skolor. Det finns tre organiserade skolenheter med skolor, familjedaghem, förskolor och alternativa förskolor. Det finns åtta skolor som är F - årskurs 6 skolor, en skola som är årskurs 6-9, en skola som är årskurs 7-9 och en gymnasieskola. Varje förskola och skola har en rektor som bestämmer över skolan. 

Staffanstorps järnvägsstation öppnades 1875. Järnvägen mellan Malmö-Lund hade funnits sedan 1856, och järnvägen mellan Lund-Trelleborg blev klar 1875. Samma år öppnades Staffanstorps första postkontor i stationsbyggnaden. Staffanstorp blev en betydande järnvägsstation med postkontor. I mars 1907 inträffade Sveriges första och enda tågrån mellan Staffanstorp-Djurslöv. Två medlemmar tillhörande en ung radikal rörelse bestämde sig för att råna tåget för att komma över pengar. De avlossade tre skott mot en person från postverket och träffade honom mitt mellan ögonen, men han överlevde. Rånarna lämnade tåget snabbt. Bytet blev 5 360 kronor. Bara 800 kronor fanns kvar när de blev tagna av polisen. Vid rättegången blev de dömda till livstids straffarbete, men blev släppta efter 18 år.

Det var ingen slump att Staffanstorps sockerbruk etablerades nära järnvägen. I oktober 1885 var Staffanstorps sockerbruk redo att ta emot sina första sockerbetor. Transporten av sockerbetor var väldigt betydelsefull för järnvägen och för Staffanstorp. Istället för att flytta från samhället och området, så innebar detta att arbetare faktiskt flyttade hit från Malmö-Lund. Sockerbruket innebar en stor ekonomisk fördel för bönderna. Denna utveckling slutade 1956.

Stenålder, bronsålder och järnålder
Staffanstorp är en ung kommun etablerad på uråldrig kulturbygd med gamla traditioner. Här finns många spår av människor och hus från stenåldern. I Staffanstorps kommun har man funnit ca 70 lämningar från yngre stenålder. Lämningarna är ofta belägna vid vatten. Man har hittat många föremål som är daterade till ca 2800 f.Kr. De har hittat stenåldersgravar och även föremål som offrats under forntiden. Den mest berömda upptäckten är järnåldersboplatsen i Uppåkra. Arkeologerna har bara undersökt en liten del av platsen. Uppåkra var ett stort center och där fanns troligtvis en mäktig hövding.

Gullåkra mosse
Vid Gullåkra mosse fann man på 1840-talet en praktfull bronslur, som troligtvis är ett offrat föremål. Den hittades tillsammans med lämningarna av en båt och ett större djurskelett, troligtvis en häst. Luren är 1,28 meter lång, och den är daterad till 1300-1100 f.Kr.

B

Hus av Sandra, Carro & Cissi
De bodde i långhus. Husen var ofta byggda av timmer. Taken var täckta av björkbark och vass från mossar. Husen var avlånga. De hade jordgolv och en eldstad mitt i huset. Där fanns ett hål i taket, men röken stannade ofta kvar i huset. Längs väggarna fanns det bänkar där människor kunde sitta och även sova. Om man inte hängde sina saker på väggen så kunde man förvara dem i kistor. Olika delar av  huset användes som t.ex. kök, syrum eller plats för djuren. Det fanns inte så mycket möbler i husen. Kanske bara en säng för husbonden och hans fru. 

C

Vikingatiden av Carl, Alexander, Emil, Henrik, Hampus B, Sam & Hampus E
Vikingarna levde sina liv som bönder, handelsmän, krigare och upptäcktsresande. Under 700-talet började många vikingar lämna sina hem. En anledning kunde vara att befolkningen ökade. En del ville bruka sin egen mark, och marken i Skandinavien räckte inte till. Vikingarna började bygga skepp, seglade ut på havet och färdades till andra platser utanför Skandinavien. De åkte både åt öst och väst, och de seglade upp för floder. De största floderna var Rhen, Rhône, Seine och Loire. Många vikingar bosatte sig längs floderna. Under 900-talet bosatte sig en del vikingar i Paris. De började glömma sina gamla traditioner, och de flesta blev kristna och gifte sig. Andra bosatte sig i Spanien och runt Medelhavet. Man kan hitta fler bevis för hur långt vikingarna seglade genom alla de föremål som är funna utomlands. Detta gäller speciellt de platser där vikingar bosatte sig. De hittade lämningar i L’anse Aux-Meadows som där gjorde det möjligt att rekonstruera ett långhus.

Vikingarna levde nära havet och de var väldigt duktiga på att bygga båtar och skepp. De byggde stora och breda skepp med fyrkantiga segel för att transportera timmer, kvarnstenar, boskap och ull. Detta var en långsammare typ av skepp så för att kunna plundra byggdes speciella krigsskepp. Den vanligaste typen av vikingaskepp kallas för långskepp. Det hade mast och åror, och det krävdes mellan 24-50 man för att kunna segla dem. De kallades för drakskepp om de hade ett djurhuvud längst fram i fören. Seglet kunde tas ner när vikingarna skulle smyga på sina fiender. Vikingarna använde bara stora segel. Handelsskeppet var mindre än långskeppet, men användes även de till att segla långt med på stormiga vatten, som t.ex. mellan Norge och Island. När skeppen byggdes använde man långa, tunna plankor av ask eller ek. Plankorna placerades så att de överlappade varandra. Långa roddbåtar kunde användas för kortare resor på havet, t.ex. mellan öar.

Järn var viktigt. Vikingarna var duktiga på att bearbeta järn. De använde yxor av järn till att hugga ner timmer både för att elda med och för att kunna bygga hus. Bönderna odlade grödor på marken där det tidigare funnits skog. Smederna tillverkade inte bara yxor och vapen, utan tillverkade även föremål av brons och guld.

Vapen etc.: Det dubbeleggade svärdet var det mest kända vapen som vikingarna använde. De hade även sköldar, kastspjut, krigsyxor och pilbågar. Vapnen kunde vara dekorerade med guld och silver, speciellt svärden. De bästa hjälmarna var de som var gjorda av järn. De flesta hjälmarna hade nässkydd och ibland även ögonbrynsbågar. Hjälmarna hade aldrig horn. Ringbrynjorna tog lång tid att tillverka och var väldigt dyra. Ibland kunde de ha en bit ringbrynja som nackskydd. Vikingarna hade runda sköldar i skarpa färger som var gjorda av trä. De var ca en meter i diameter, vilket gav ett tillräckligt skydd från nacken till låret. Ombord på skeppen placerades sköldarna vid relingen för att kunna skydda de människor som rodde från spjut och pilar. Yxorna användes både som vapen och redskap, men vapnet hade en längre egg.

Leif Eriksson var en berömd viking. Han var från Norge och var upptäcktsresande. Han blev berömd för att han upptäckte Färöarna och Amerika. Han kallade Amerika för Vinland.

Det är tack vare vikingarna själva som vi vet så mycket om dem och även om hur deras skepp såg ut. De begravde många av sina vikingar i skepp som grävdes ner.

D

Handel av Carl, Alexander, Emil & Henrik
Handelsmännen kunde få tillgång till saker de ville ha, eftersom de hade goda kontakter med arabiska folk. De hade även goda kontakter med Kina. Handelsmännen i Skandinavien ville söka nya platser där de kunde köpa och sälja nya saker. Dublin (Irland), Kiev (Ryssland) och Birka (Sverige) var några av de stora handelsstäderna. Handelsmännen tog med sig järn, timmer och päls på resan, och kunde komma hem med t.ex. vin, guld, siden, slavar och salt.

De vikingatida handelsmännen riskerade alltid att bli attackerade av rövare. Till havs kunde skeppen även råka ut för storm. Även på floderna fanns problem som t.ex. forsar, speciellt på floden Dnjepr. För att komma förbi en fors fick vikingarna ta upp skeppen på land och förflytta dem rullandes på timmerstockar, tills de passerat forsen.

Gravgåvorna i handelsmännens gravar kan ge mycket information om hur långt vikingarna kom på sina resor. Föremål som t.ex. keramikkrukor har troligtvis kommit från östra Europa till Sverige.

E

Det unika huset – en ceremoniell byggnad av Oskar, Martin & Andreas
Detta är vad arkeologerna först såg: ”När vi tog bort matjorden från den södra delen av området såg vi väldigt tydligt resterna av ett hus. Det var ett golv bestående av gul lera som var omgivet att synliga spår efter väggrännor. Huset var bara 13 x 6,5 meter och hade tre ingångar, två på den södra sidan och en på den norra sidan. Taket hade burits upp av fyra stolpar.” 

Sedan 2001 har man genomfört utgrävningar på områden där man med metalldetektor funnit stora fyndkoncentrationer. Man har funnit föremål av ädelmetall och av hög kvalitet. Man har hittat flera huslämningar, men en del har varit dåligt bevarade. Plogen och omgrävningar i jorden har förstört huslämningar från t.ex. vendeltid och vikingatid (ca 550-1050 e.Kr), eftersom de ligger nära jordytan. Men man har kunnat identifiera hus av olika storlek. Ett av husen i Uppåkra är speciellt. Liknande hus har hittats på andra platser i södra Skandinavien, som troligtvis var ett av järnålderns mest betydande områden.

Det stora taket hölls upp av stora stolpar och djupa väggrännor höll väggplankorna, vilket troligtvis visar att det varit en fantastisk byggnad. Huset har troligtvis fungerat som ett hus för speciella ceremonier. Utgrävningen av huset visade att hade haft en ovanlig konstruktion. Det har byggts om flera gånger. Just ombyggnader har lett till att stolphålen från de takbärande stolparna blivit så djupa, eftersom man fått byta ut dessa. Dessa stolpar har varit nedgrävda till ca två meters djup, vilket kan ses som extremt för ett så litet hus. Där fanns även stolphål i alla fyra hörnen, som också de fungerat som stöd för takkonstruktionen tillsammans med de andra fyra. Stolparna kring de tre ingångarna var också ovanligt kraftiga. Hela konstruktionen var ovanligt kraftig för ett hus på bara 13 meter.

F

En glasskål och en bägare av Oskar, Martin, Andreas, Marina & My
När arkeologerna hittade glasskålen och bägaren: ” Innan utgrävningen av huset påbörjades så gjorde vi en sökning med metalldetektor över husgolvet. Metalldetektorn reagerade starkt mitt i huset. Då tog vi bort jorden försiktigt och fann något som liknade glasbitar. Efteråt när vi rengjort och tvättat dem såg vi att det var en bägare av brons och silver, och intill denna bägare fanns det en glasskål.

Bägaren var dekorerad med tunna band av guld med ett instämplat mönster av sammanflätade människor, ormar och hästar. Bägaren är unik och kan ha blivit tillverkad i Uppåkra. Skålen var gjord av två lager glas. Det övre blåfärgade lagret var dekorerat med ett lotusmönster. Skålen är troligen tillverkad i området norr om Svarta havet. Skålen och bägaren kan dateras till omkring år 500 e.Kr. Bägaren och skålen har lagts ner tillsammans under ett lergolv, vilket kan antyda att huset haft en speciell funktion. Husets utseende och fynden som gjorts där, tolkas som att huset har använts för speciella ceremonier. Bägaren och glasskålen kan ha använts till att välkomna gäster. Bägaren kunde innehålla en dryck som bjöds på gästerna när de kom för att fira högtider i huset. Den kunde också användas för att bekräfta en överenskommelse.

G

Guldgubbar av Oskar, Martin, Andreas, Marina & My
Man har tidigare hittat guldgubbar och tillverkningsstämplar på vissa områden i Uppåkra. Men det största antalet guldgubbar har nu hittats i ett hus. Guldgubbarna i Uppåkra är nu det näst största fyndet av guldgubbar som gjorts i norra Europa, och det största fyndet gjorts i ett hus. Fem tillverkningsstämplar har hittats. Guldgubbarna är en eller två centimeter i storlek.
Motiven varierar, men vissa är identiska med guldgubbar som är funna på en plats kallad Sorte Muld (Bornholm, Danmark). Guldgubbar hittas oftast bara på rika platser, som Uppåkra och Sorte Muld. De har troligtvis en gång varit fastsatta på väggarna och stolparna i ceremonihuset.